Natten till lördagen den 2 april mådde jag jätteilla. Jag vaknade flera gånger och till slut vid 4-tiden spydde jag. Det var helt lugnt på sammandragningsfronten, vilket det inte varit de två tidigare morgnarna. Under torsdagen och fredagen hade delar av slemproppen gått dessutom. Då var jag helt säker på att förlossningen skulle starta, men bägge gångerna avtog det helt. Den här morgonen var jag dock glad över att jag inte kände något eftersom jag mådde så illa. Vid 8.00 på morgonen blev jag tvungen att spy igen. Nu var jag övertygad om att jag åkt på någon form av magsjuka eftersom jag dessutom varit väldigt dålig i magen ett par dagar… Jag hade fortfarande inga sammandragningar eller andra känningar.

Strax före 8.25 beslutade jag mig för att ringa till förlossningen för att höra om vi kunde få komma in på en kontroll, detta mest på grund av att jag mådde så dåligt och att jag dessutom (inbillat mig) att jag inte känt några fosterrörelser. Vi var välkomna upp. Jag hade nu börjat få lite värkar, men eftersom de varken gjorde ont eller var regelbundna så reagerade jag inte nämnvärt på dem. Efter samtalet med förlossningen ringde jag till mormor för att be henne komma och vara barnvakt åt Melker. Hon satt och åt frukost och undrade om hon kunde äta klart eller blev tvungen att åka direkt. Jag svarade att hon kunde gott äta klart och komma sen.

Jag hoppade in i duschen och då jag står i duschen ändrar värkarna karaktär. Det drar mer i ryggen nu och jag förstår att det nu var på riktigt. Efter duschen kopplar jag på TENSen. Det var skönt att ha den under värkarna. När klockan är 8.55 ringer jag hem till mormor för att kolla om hon har åkt, vilket hon hade. Ändå dröjer det ända tills 9.10 innan hon är hos oss. Jag hade ingen lust att prata med henne så jag gick ut den andra vägen, Micke fick berätta att det var ”allvar” istället.

Klockan var 09.12 när vi väl satte oss i bilen. Nu hade jag värkar med ca 3-4 minuter mellanrum. Det var bitvis jobbigt att sitta i bilen, särskilt i kurvor och rondeller. Därför valde vi att åka E20 till sjukhuset istället för genom stan.

Enligt journalen var kl 09.25 när vi kom in till förlossningen och undersökningsrummet. Väl där fick vi reda på att det ”parkeringstillstånd” man skulle få från förlossningen bestod i att man fick flytta bilen till en annan parkering direkt. Så det var bara för Micke att gå tillbaka till bilen och flytta den… Under tiden ville undersköterskan att jag skulle lämna ett urinprov. Jag försökte verkligen, men fick inte ut mer än en droppe typ. Det var lite jobbigt också eftersom värkarna började bli mera onda och ihärdiga. Jag hade vid det här laget svårt att vara still under värkarna som nu kom mycket tätt. En vikt på mig ville de också ha, men det gick inte heller så bra eftersom batteriet till vågen helt plötsligt (?) hade tagit slut. Jag hade dock vägt mig hemma på morgonen så jag uppgav den vikten istället. Denna gång slutade jag med en viktuppgång på 17kg, vilket jag faktiskt är nöjd med, eftersom jag hade samlat på mig mycket vätska i kroppen. Blodtrycket kontrollerades också men det var skyhögt (130/99) så det antecknade hon inte utan sa att de skulle ta ett nytt blodtryck efteråt istället.

Nu ville undersköterskan sätta en CTG på mig, jag var dock tveksam till om det skulle gå eftersom jag nu verkligen inte kunde vara stilla och framförallt inte ligga ner, men vi gjorde ett försök. Dock, när nästa värk kom avbröt vi försöket för det var olidligt att ligga ner och vara stilla.

Klockan 09.45 ville så äntligen barnmorskan kontrollera hur mycket öppen jag var. Döm om min förvåning då hon konstaterade att jag var fullt öppen!?! När hon var klar skulle jag byta om och sätta på mig den icke alltför tjusiga vita ”nattrocken” istället. När jag ställer mig upp får jag en värk och samtidigt går vattnet lite och jag börjar få krystvärkar. Nu blev det lite mera bråttom och vi blev snabbt inledda till förlossningsrummet.

Direkt på förlossningssängen lade jag mig på höger sida. Jag låg i samma ställning med Melker och det är tydligen ”min” ställning för barnmorskan försökte få mig att lägga mig på rygg men det var bara så fel.

Jag använde lustgas och jag tycker att den hjälpte mig denna gång. Förra gången fick jag aldrig den att funka. Då var masken mest skön att hålla och bita i under krystvärkarna. På den tredje krystvärken håller barnmorskan mot huvudet för att jag inte skulle spricka så mycket och när hon sa att han skulle komma på nästa värk förstod jag det inte riktigt, jag hade ju knappt börjat krysta tyckte jag. Under nästa värk behövde jag knappt ta i något alls, han gled ur mig lätt och klockan är nu 10.01. Vi hade alltså varit på förlossningen i 36 minuter. Jag minns att jag gång på gång upprepade ”vad skönt, å så skönt”. Jag hade lite svårt att greppa att jag bara 1½ ynklig timme tidigare inte hade den blekaste aning om att jag skulle föda barn.

Alfred hade navelsträngen två varv lindad kring halsen och sån tur var, så var navelsträngen rätt lång så det var aldrig någon panik. Samtidigt som han gled ur mig lindade barnmorskan snabbt och vant bort navelsträngen. Både Micke och min reaktion på när barnmorskan höll upp Alfred för oss var ”Titta en mini-Melker”. Han är mycket lik sin storebror nämligen. Barnmorskan torkade snabbt av honom den värsta blodgeggan och sen lade de upp honom på min mage. Å så härligt det var att få ha honom i famnen.

En och en halv timme gammal vägdes och mättes Alfred och än en gång blev vi förvånade. Han vägde nämligen nästan 800 gram mer än storebror då han föddes: 4270g och var 52 cm lång. Hattstorleken var 37 cm. Att han vägde mer hade vi förstått eftersom han inte hade riktigt lika spinkiga ben som Melker, men 800 g mera hade vi aldrig gissat på.

På eftermiddagen åkte Micke hem för att bl a hämta Melker. Innan de kom upp till Alfred och mig skulle de åka till leksaksaffären och Melker skulle få välja ett gosedjur till Alfred. Det blev en greppvänlig (långa halsen) fulsöt giraff vid namn Igor (det står så på honom). Till en början var Melker lite blyg mot mig och lillebror, men sen fick jag en härlig kram av honom och kärleken till Alfred visade han direkt. Mammahjärtat smälter.